Kultur

Recension i Ny tid av Masha Gessens bok om Pussy Riot

Annonser

Rebeca Lane – rappare, poet och feminist

”min rap är inte feminin bara feministisk

jag söker inte makt eftersom jag är anarkist

jag vill inte dominera jag är artist”

Från låten Bandera Negra

För ett tag sedan träffade jag Rebeca Lane för att prata hiphop och feminism på ett kafé i Guatemala City. Under samtalet skalade hon av lager efter lager för att synliggöra förtryck från flera håll. Såhär skrev Feministiskt perspektivs redaktör Edda Manga om min text:  ”…feministiska perspektiv är uppdelade i sådana som bidrar till att lägga skuld på män som befinner sig i utsatta sociala förhållanden och de som ser förtrycket från fler håll. Det är mycket vi måste lära oss av detta, inte minst i den feministiska kampen mot fascismen.”

Det är precis vad jag vill försöka åstadkomma med mitt skrivande!

Texten i sin helhet finns att läsa i Feministiskt perspektivs nummer 26: http://feministisktperspektiv.se/2014/06/27/rebeca-lane-rappare-poet-feminist/

Tyvärr endast för prenumeranter, men inom kort kommer jag att lägga upp den som pdf under publicerat.

Modersmål i rörelse

Modersmål är oftast förknippat med det språk som talas av föräldrarna och i hemmet. Språkforskaren Tove Skutnabb-Kangas som är verksam vid Åbo Akademi menar att en person kan ha olika modersmål beroende på vilken definition som används och en persons modersmål kan ändras under livets gång. Utifrån sin forskning kring språkliga mänskliga rättigheter och flerspråkighet har Skutnabb-Kangas tagit fram fyra kategorier enligt vilka modersmål kan identifieras. Ursprung, identifikation, kompetens och funktion. Om vi känner starkt för ett språk, behärskar det på alla dess nivåer och lever i det kan det vara vårt modersmål.

Hopp

– När jag var sju år började jag i skolan mot mina föräldrars vilja och utan deras godkännande, berättar Esperanza (Hopp på svenska) som bor i bergsbyn Sipakapa, Guatemala.  

– Inför sista provet på högstadiet ville jag ge upp. Jag hade inga pengar för att betala provet. Det handlade om två kronor men jag hade inte det. Men jag visste att jag ville bli något, inte vad, men något.

När jag lyssnar på Esperanzas berättelse får det mig att tänka på Nancy, arbetarklassbarnet i Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Hon slukade böcker under hela sin uppväxt och visste att hon ville bli något. Bara något, som hon inte kunde sätta ord på, utan bara visste att det var något annat än just det som hon kunde se runtomkring sig i sin hemby.

Strange fruit

Strange Fruit är en antirasistisk sång, som berättar historien om de svarta afroamerikaner som mördades och hängdes under slaveriet. Den lär ha skrivits 1936, men är mer aktuell än någonsin. Vi kan inte längre, på behörigt avstånd, se på när högerextrema och rasistiska rörelser breder ut sig i Europa, för nu är det på allvar, här och nu, mitt ibland oss.  

Strange Fruit leder också mina tankar till mayafolket i Guatemala som i princip har setts och tvingats leva som tjänare och ägodelar åt herrefolket sedan mayacivilisationen intogs av spanjorerna på 1 500-talet. De har överlevt tack vare mod och motstånd och utgör i dag drygt halva landets befolkning.  Genom organisering och gemensamma politiska projekt kan kanske en upprättelse bli möjlig. Och vi kan hämta inspiration och lärdom från den här kampen. Det kommer att behövas.

Min favoritversion av Strange Fruit är Nina Simones, i det här klippet åtföljs den av starka bilder: http://youtu.be/tqbXOO3OiOs

Två filmtips på temat är 12 years a slave och the Butler.