San Marcos

Skakigt uppvaknande

 

Förra veckan kollade vi in apor, hade utsikt över vattenfall och vulkaner och tog aldrig av flip-flopsen. Det var vid Lago Atitlan, en fantastisk vulkansjö. Efter några vaknätter med barn som inte kunde sova för kliande myggbett bestämde vi oss för att åka hem till San Marcos i bergen nära gränsen till Mexiko.

Och då hände det, ett häftigt uppvaknande klockan 05.25 av att marken under oss började skaka. Vi hoppade genast ur sängen, grabbade tag i var sitt barn och satte oss, de långa sekunder det varade, i ett hörn av sovrummet. Det var inte första gången marken rörde sig, men jag hann känna skillnaden. Att den här gången var det på allvar. Jag försökte låta bli att skaka, för att inte oroa barnen. Jag kände mig liten.

Barnen sov vidare efteråt, antagligen de enda i hela stan, medan vi vuxna var snabbt uppe och satte på radion och kaffet. På gatan hade grannarna, precis som tidigare vid mindre skalv, samlats ute. Vi följde radiorapporteringen under några morgontimmar. Det blir som terapi, ett sätt att försöka förstå vad vi just varit med om.

Dottern kom upp först vid halv nio. Skolorna hade stängt så det hade inte funnits anledning att väcka henne. Yngsta sonen hade då redan hunnit äta frukost ett par vändor. Inga morgonrutiner var på sin plats.

Senare på förmiddagen tog jag kameran och gick ut och dokumenterade en del av skadorna. Människorna, som annars är väldigt reserverade mot främlingar, berättade om skräcken de fortfarande kände. De flesta tackade Gud för att de fortfarande var i livet. Människor här är väldigt troende. Många är också mycket rädda. De har haft många anledningar genom historien. Landet härjades av ett 36-årigt gerillakrig som tog slut 1996. Men det är, menar många, en terrorstat fortfarande och det sätter djupa spår.

El och vatten slogs ut under stora delar av dagen och telefonnätet var tidvis blockerat. Alla ville få kontakt med nära och kära. Och i princip alla familjer har dessutom anhöriga i USA som ville få bekräftat att just deras familjer var välbehållna.

Jag mindes en tidigare händelse.En snöig och kall dag i november 2012 då vi var på besök hos mormor i Mjölby. Nyss hemkomna från lekparken, vi gjorde några tappra försök där trots att kylan gjort sanden i sandlådan omöjlig att ha att göra med, ringde mobilen. Det var R min italienska partner och barnens pappa, som ringde från Guatemala. Då var det morgon där och han hade nyss kommit till kontoret, ett rum i en länga ut mot en terrass på andra våningen. Plötsligt hör jag honom säga ordet jordskalv och i sekunden därpå bröts linjen.

Då i november var det en jordbävning. Nu klassades jordrörelsen som jordskalv och mätte 6,4 grader på Richterskalan. Skillnaden, sade president Otto Pérez Molina, på dagens presskonferens har att göra med hur omfattande skadorna blir. Den här gången berördes runt 20 tusen personer. En bebis dog och många skadades liksom fick sin hus förstörda. De allra flesta på landsbygden. I regionen San Marcos är fattigdomen utbredd, långt över halva befolkningen tillhör urfolket maya och runt 75 procent av alla barn under fem år lider av kronisk undernäring.

Jag hade sedan tidigare ett hum om hur en jordbävning går till. Men nu läser jag på lite extra. Vi lär bo på en plats där tre tektoniska plattor möts. Alla rör sig i motsatta riktningar. Vanligtvis mellan tre och fyra centimeter per år. Men spänningar uppstår och när de väl släpper kan en platta röra sig upp mot tre meter.

För mig känns det lite lättare att hantera när jag vet den rationella förklaringen. Det har jag inte gemensamt med många här. De flesta tackade Gud för att de var i livet.

Livet som den här dagen handlade om att se till varandra, hjälpa varandra och tillsammans ta oss igenom dagen.

Annonser